Idag möttes jag av en kylig morgon i Stockholm. En sån där råkall och fuktig senhöstmorgon. Månen stod fortfarande kvar och kikade ner på mig när jag satte mig till rätta i gamla Bettan. Morgontrafiken på fullproppade Johanneshovsbron förvandlades till en magisk kömorgon när solen närmade sig horisonten och färgade himlen orange och rosa. Det var vackert! Trots köerna kunde jag se det.

Som jag nämnde i måndags tränade jag ju för första gången på tre veckor sedan jag blev rejält förkyld. Det var länge sedan jag kände en sådan genomvidrig träningsvärk som plågat mig de senaste dagarna. Det känns som jag tror att det skulle kännas om man blivit påkörd. Varenda liten fiber i de berörda musklerna värker. Jag stapplar ur sängen som en åldring på morgonen. Går stelbent och sakta i trapporna till lägenheten. Jag har till och med svårt att sätta mig ner på toalettstolen när det behovet trycker på. Kan man träna bort träningsvärk? Imorgon ska jag i vilket fall göra ett försök, för så här kan jag ju inte ha det. Fortsättning följer.

Tills dess önskar jag godnatt!