Som jag tidigare berättat styrde jag kosan mot Sala och pappa i slutet av förra veckan. Jag bytte mina däck och gav mig tillbaka mot Stockholm. Jag ska erkänna att jag huttrade lite när jag satte mig i bilen. Pappa har en aning kyligt inomhus, eller en aning kyligt är egentligen en underdrift. Det var iskallt helt enkelt, jag frös in i märgen när jag åkte därifrån. Gamla Bettan fick jobba lite för att tina upp mig på hemvägen. Pappsen har ett varmt hjärta, men huset är rena köldhålet.

Vägen hem låg i tät dimma och jag tycker mycket om dimman. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så mycket för den, men det gör jag. Den invaggar mig i någon form av ro och harmoni. Om jag ska dra det till sin spets skulle jag nog kunna påstå att dimman är det bästa med hösten. Åtminstone det vackraste.

Helgen har varit angenäm, lugn och fin. Cirkus bjöd på krogshow och Fröken H på fika. En skön blandning som får hösten att kännas lite lättare att ta sig igenom. Cirkusprinsessan uppfyllde som vanligt förväntningarna och jag kastades tillbaka till åttiotalet med en rosa bomullstuss knuten om hjärtat. Det var härligt!

Den här veckan är jag inne på upploppet på jobbet. Det är, skönt. Det tycker jag varje år när det lider mot sitt slut. Jag är trött på snoriga barn och slitet med studioprylar. Trött på griniga förskolefröknar och skeptiska ungar. Men nu är det alltså på upphällningen och det är helt ok.

Nu ska jag vila lite för att kunna spurta i mål.

Godnatt!