Idag var det riktigt tidig uppstigning för färd mot Strängnäs. Det ekade tomt på vägarna och månen hängde fortfarande trasigt tung på himlen. Väl framme möttes jag av en hundrackare och en trevlig dagbarnvårdare. Jag skulle hålla till i vardagsrummet och hade två små pojkar som publik under hela studiobygget. I min ryggsäck låg som vanligt Pandan som räddning. Idag hade det dock kunnat gå riktigt illa för min arbetskamrat. I ögonvrån såg jag hur husets byracka tillika en Airdaleterrier stack ner nosen i min ryggsäck och drog upp min vapendragare i nackskinnet. Han sprang iväg med honom och jag gick efter. Jag hade tur, familjens vakthund hade inte vett att vakta sin nyfunna leksak. Jag tog Pandan och gömde den utom räckhåll i min väska på bordet. Tack och lov!

Väl hemma igen kom Fröken H och lilla Sirsan över och förgyllde tillvaron. Vi ägnade en stund åt att plocka ner och sätta upp alla magneter på kylskåpet. De svarta magneterna kunde hon plocka ner själv, men de röda satt för hårt. Då stampade hon lite på stället av frustration. Av det kan man välja mellan att dra två slutsatser. Antingen att magneterna var riktigt kraftfulla eller att Sirsan är förhållandevis svag. Det sistnämnda borde ju rimligtvis kunna stämma om det nu inte var så att hon tidigare i livet visat prov på stor styrka. Hon har burit omkring på stolar och skjutit vagnar framför sig som om de små armarna var lika starka som på en vuxen. Så dagens magnetövning väljer jag att lägga till undantagen. Hon kanske hade en dålig dag bara.

Nu vilar jag lite inför slutspurten på jobbet.

Godnatt!