Ganska skickligt om du frågar mig, 300 kronor prick. Idag var det dags att fylla tanken igen och den här gången fick jag susa iväg till Bagis för att få några extra ören kvar i plånboken. Om jag känner mig själv kommer det inte att bli en vana. Bagis ligger trots allt en bit bort. Inte långt, men tillräckligt långt bort för att  kännas som en omväg.

Idag har jag arbetat i norrort igen. Något som jag tycker mindre om, om man nu ska visa sig från den gnälliga sidan. Inte för att norrort är något fel i sig, det kan vara ganska trevligt har det visat sig, utan för att jag bor i söderort och måste samsas med alla de andra bilburna som ska till jobbet. Infartsköerna är och förblir djävulens påfund, varken mer eller mindre. Jag hatar dem.

Nåväl, jag nådde min arbetsdestination och möttes av trevliga människor som bjöd på kaffe. Då är infartsköerna snart bortglömda. Så här på sensäsong arbetar jag nästan uteslutande på förskolor och då är det såklart Pandan som är centrum i min pedagogik. Den möts i de allra flesta fall av glada miner och när den pruttar har man nästan i 100 % av fallen kammat hem ett leende.

Idag nådde Pandans popularitet dock nya höjder. Jag hörde en liten kille som på väg in till min porträttstudio sa: Nu ska jag få träffa den där jättetuffa Pandan igen!

Vid dessa tillfällen är infartstrafiken helt glömd. Fröken V frågade vad det egentligen är med den där Pandan som är så fascinerande, en tufsig liten Panda liksom. I ärlighetens namn tror jag inte att det enbart är Pandan som är underhållningen utan den som håller i den. Aldrig bjuder jag så mycket på mig själv som i sällskap av denna lilla svartvita björn. Ibland så till den milda grad att svetten pärlar sig i pannan.

Imorgon är en annan dag och nu ska jag njuta av några dagars höstlov. Björnen sover i sitt lugna bo.

Godnatt vad det lider!