Gokart var det mycket länge sedan jag körde, kanske nästan 15 år sedan sist. Det kommer dock inte att dröja 15 år till. Så det var inte utan att jag kände mig lite nervös när jag knäppte fast hjälmen och satte mig på plats i sätet.
Inte nog med att man skulle köra sitt fortaste, man skulle också hålla reda på alla flaggor som kunde vifta förbi under loppet. Gula och blåa och röda och svarta. Den svarta ville man inte få, då var det slutåkt. Målsättningen blev följdaktligen att köra sitt fortaste och inte få en svart flagga.
Hur svårt kan det vara?

Det är lustigt det där med fart. Helt klart är, att det tydligen är oerhört individuellt vad orden "sitt fortaste" betyder rent tidsmässigt. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag körde det allra fortaste jag kunde förmå. Så fort att det i vissa kurvor lika gärna kunde gått åt skogen. Så fort att det skrek om däcken i hårnålskurvorna. Enligt mig gick det alltså inte att köra fortare. ÄNDÅ var det flera stycken som körde flera sekunder fortare än jag in i mål. Snacka om att det är de små detaljerna som gör det. Nästa gång ska jag vara mer detaljerad.

Idag har varit en bra dag. En dag då Bettan fått sig ett nytt rör. Visserligen gick det loss på 2100 kr men det kunde det vara värt för att kunna visa sig ute på vägarna igen. Om sanningen ska fram så tyckte jag att det var rätt mysigt att höra Bettans själ i några dagar. Hon puttrade på så fint så. Vissa stunder kände jag att vi kunde passat in på vilken raggarträff som helst.

Kvällen avslutades helt otippat på Grönan och lite Bob Hund.
Och hör upp alla ni som vet att jag brukar ta det lite varligt med dansstegen. För er kan jag berätta att OM, jag säger OM jag nu skulle känna rytmen bubbla upp i blodet, så skulle jag göra det som Thomas Öberg, sångare i Bob Hund.