Regnet vräkte ner när jag satte mig i bilen vid halv sjusnåret imorse. Det såg ut som om det aldrig skulle finnas ett slut på vattnet när man blickade upp på himlen. Vid sådana tillfällen fylls man av extra värme av att kunna backa intill bilen hela vägen fram till ingången när man ska lasta av.

Varför är man så rädd för regn? Det är ju faktiskt inte så farligt. Visserligen lite otrevligt om man tvingas ha blöta kläder resten av dagen, men annars är det ju inte så allvarligt. Det där stadiet då man kunde skylla på att man pajade frisyren är ju också för länge sedan förbi.
Trots min vilja att parkera nära målet kände jag att det faktiskt var rätt mysigt att sitta där i bilen idag med vindrutetorkarna på. Lite rom i regnet, fast utan rom.

För övrigt kan jag nämna att jag är stel idag. Fan att man ska behöva gå igenom denna rumpvärk varje gång man fått sig en rejäl genomkörare på badmintonbanan när man inte spelat på länge. Jag svär på att de som såg mig gå min promenad idag trodde att jag nyss hemkommit från Irakkriget där jag sårats i strid och nu var ute på rehabilitering.

Därför ska jag nu försöka söva mina sårade muskler och återuppstå imorgon igen som en ny och helt läkt människa. Tills dess ska jag sova med mina nya löparskor bredvid mig på kudden.

Adjö!