Något av det trevligaste som finns är ju att titta på folk. Om man dessutom får göra det i kombination av bra sällskap och en god kopp kaffe så känns det ok att en och annan droppe faller från himlen. Till och med lite mysigt att det droppar på markiserna.

Men man kan bli trött av regn också. Tung i huvudet, som det känns när det hänger åska i luften. Så jag fick ta en liten tuppis i soffan och råda bot på detta.

När jag vaknade kom insikten till mig. Mitt nya liv, det skulle börja imorgon söndag. Min sladdriga sommarbuk, gjord på öl och skräpmat ska tvingas ner till minimum och därmed basta. Med denna insikt i bagaget åkte jag till Barnängsgatan och drack kaffe och åt en hel Rörstrandskopp m&m och för säkerhet skull också ett litet glas sherry och några salta pinnar.
Jag vet ju inte när jag någonsin ska få känna smaken av detta igen. Så jag åt och njöt för glatta livet.

Nåväl. Som pricken över i avslutades kvällen med ett blixtinferno. Varför är jag så rädd för dem, blixtarna? Jag kan inte exakt avgöra om det är blixten eller dundret som skrämmer mig, eller kombinationen. Hur som helst gjordes mycket tappra försök att få mig att tänka på annat. Det pratades om ditt och datt och jag tror bestämt att rädslan lindrades ganska rejält där jag satt som en liten prick på det orangea överkastet på Barnängsgatan. Jag blev inte stursk, det kan jag på intet sätt påstå. Men lite, lite mer kavat.
Det tackar jag för!