Pannkisar med sylt och glass. Efter en vecka av ytterst litet kolhydratintag blev det som en kolhydratsmocka rakt i mellangärdet. Den visste var den satt. Gott! Så in i helvete gott!

- Kom hit runt sju och ät pannkakor! stod det i ett sms jag fick idag. Jag tror knappt jag hann läsa hela sms:et innan jag svarade ja!
Jag lovade ju mig själv att tänka strikt på maten en vecka och gå en timma om dagen. Bara för att se vad som händer. Om något händer vill säga. Och jag har varit så duktig, det måste jag tillstå. Jag har hållit mitt ord och idag var det söndag igen, en vecka efter det tagna beslutet. En liten mätning runt midjan skulle ge svaret på om veckan faktiskt gett resultat.

Det hade den inte.

- Du måste nog ge det lite mer tid än en vecka, sa en klok människa som hört talas om spektaklet.
Och visst, det har hon ju helt rätt. Det går ju inte att lägga en vecka av motion och sund mathållning och förvänta sig mirakel. Men någon skillnad hade ju varit roligt att se!

Kanske var det denna nedslående insikt som så snabbt fick mig att svara på sms:et om pannkakor.

På´t igen bara nästa vecka, man måste ju få unna sig lite också.

Så där satt vi, två svultna människor som åt pannkakor. En nyss hemkommen från Indien med svår diarré och förkrymt magsäck och en annan med kolhydratsuget från helvetet.
Sex pannkakor var tror jag att det blev. Och ikväll somnar jag mätt och glad.