Idag ska jag faktiskt ha en klapp på axeln. Tog optimistiskt på mig träningskläder direkt efter jobbet. Satte mig på soffan för att snöra på mig skorna och lade mig på rygg bara för att sträcka ut en minut. Sov en timma och steg rakt upp och ut genom dörren för obligatorisk entimmaspromenad. Jag antar att det är det som kallas för målmedvetenhet.

Hörde en diskussion på radion imorse om mobiltelefoner och barn. Diskussionen handlade om vid vilken ålder det är rimligt att ge sitt barn en mobil. Jag har ingen som helst uppfattning i frågan. Däremot började jag tänka tillbaka på hur vi som faktiskt växte upp utan mobiltelefon i fickan meddelade oss med omvärlden. Det kunde gå tillväga så att man cyklade på sin röda Crescent till den man ville leka med. Sedan ringde man på dörren och frågade om vedebörande var hemma, vilket inte alls var säkert med tanke på hur många hobbies vi hade som små. Då fick man snällt cykla hem igen. Sms var ju helt och hållet en utopi då.

Ja så gick det till när farmor var ung. Åtminstone för 25 år sedan, när jag cyklade som ett rött streck på min Crescent någonstans i Skåne.
25 år sedan, det är ju galenskap när man tänker närmare på det. För 25 år sedan hade jag fyllt tvåsiffrigt, hunnit med att slå skolrekord i kast med liten boll, flyttat två gånger och säkerligen tjuvrökt. För 25 år sedan försökte jag prata skånska och passa in. Spelade fotboll och ville ha en hundvalp på födelsedagen.

Kanske är min ihärdiga målmedvetenhet vad gäller promenader och motion numera, bara ett tecken på att jag börjar noja över ytterligare en födelsedag?
Nej, så kan det ju inte vara. Så är det inte. Tror jag.