Så här lugnt hade jag det på jobbet idag. Jag står inte ut med mig själv när jag jobbar så snabbt och lätt. Jag får så långa pauser och måste konsumera kopiösa mängder kaffe.
Idag har jag åter fått anledning att tänka på det här med genus. Hur vi ser på könstillhörighet och vad det är som bestämmer kvinnligt och manligt. Nu tänker jag egentligen främst på de rent biologiska attributen för kvinnligt respektive manligt. Kanske till viss del också det som kan kallas det sociala könet, som pekar på könet som kulturell och social konstruktion. Yrke, sättet att klä sig osv.
Varför tänker jag då på det här idag?
Jag har under fyra höstar arbetat med barn i skolan, som skolfotograf. Under samliga fyra av dessa höstar har jag någongång fått följande fråga:
Är du tjej eller kille?
Första gången jag fick frågan, kände jag mig lite, ja ledsen är nog rätt ord. Sedan har frågan återkommit med jämna mellanrum under säsongerna och jag lärt mig hantera det med en motfråga eller bara svarat rakt upp och ner.
Vad är det då som gör att barn i förskolan och lågstadieåldern har svårt att avgöra om jag är just tjej eller kille?
Är det så krasst att ett barn tycker att fotografyrket är ett manligt yrke? Är det så att en människa som klär sig i jeans och t-shirt är en kille, trots att jag tex har lite långt hår, som kan ses som ett kvinnligt attribut. Bortser barn från det faktum att jag har bröst och höfter när de hör att jag har lite hes röst och inte använder särdeles mycket smink?
Hur har dessa barn det hemma? Är det föräldrarnas syn på kvinnligt och manligt som avspeglar sig i barnen? Och när de i sin tur stöter på en människa som inte passar exakt in i den inlärda mallen så blir det härdsmälta i deras små huvuden och de måste fråga.
Ibland kan det komma smygande. Som för nåt år sedan på en förskola. Där var det en liten kille som frågade:
"Vad heter du?"
När jag svarat satt han en lång stund och funderade, sedan sa han:
"Jag känner ingen kille som heter det."
I år dröjde det alltså inte mer än en och en halv vecka innan jag fick frågan. Det måste ju vara någon form av rekord...
Idag har jag åter fått anledning att tänka på det här med genus. Hur vi ser på könstillhörighet och vad det är som bestämmer kvinnligt och manligt. Nu tänker jag egentligen främst på de rent biologiska attributen för kvinnligt respektive manligt. Kanske till viss del också det som kan kallas det sociala könet, som pekar på könet som kulturell och social konstruktion. Yrke, sättet att klä sig osv.
Varför tänker jag då på det här idag?
Jag har under fyra höstar arbetat med barn i skolan, som skolfotograf. Under samliga fyra av dessa höstar har jag någongång fått följande fråga:
Är du tjej eller kille?
Första gången jag fick frågan, kände jag mig lite, ja ledsen är nog rätt ord. Sedan har frågan återkommit med jämna mellanrum under säsongerna och jag lärt mig hantera det med en motfråga eller bara svarat rakt upp och ner.
Vad är det då som gör att barn i förskolan och lågstadieåldern har svårt att avgöra om jag är just tjej eller kille?
Är det så krasst att ett barn tycker att fotografyrket är ett manligt yrke? Är det så att en människa som klär sig i jeans och t-shirt är en kille, trots att jag tex har lite långt hår, som kan ses som ett kvinnligt attribut. Bortser barn från det faktum att jag har bröst och höfter när de hör att jag har lite hes röst och inte använder särdeles mycket smink?
Hur har dessa barn det hemma? Är det föräldrarnas syn på kvinnligt och manligt som avspeglar sig i barnen? Och när de i sin tur stöter på en människa som inte passar exakt in i den inlärda mallen så blir det härdsmälta i deras små huvuden och de måste fråga.
Ibland kan det komma smygande. Som för nåt år sedan på en förskola. Där var det en liten kille som frågade:
"Vad heter du?"
När jag svarat satt han en lång stund och funderade, sedan sa han:
"Jag känner ingen kille som heter det."
I år dröjde det alltså inte mer än en och en halv vecka innan jag fick frågan. Det måste ju vara någon form av rekord...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar