Sanna mina ord mitt nya liv har tagit fart! Visserligen lite senare än beräknat eftersom grannen hade efterfest med Congas. Jag var helt enkelt tvungen att ta sovmorgon. Men jag tycker jag skött mig fint ändå. Tapper nybörjare liksom.

Efter en bra och näringsriktig frukost och lite pepp gav jag mig ut på en timmas promenad. Gjorde en avstickare till Bagis och lämnade tillbaka en nyckel. Passade på att svetta ner lilla Siri-Lo som längtat så efter att få bli hållen att hon nu inte kunde vänta en sekund till.
Kanske, kanske slog vi tidsrekord tillsammans lilla Siri-Lo och jag idag.

Efter avslutad promenix åt jag ytterligare en näringsrik och bra måltid. Men på något vis kändes det som att all mat redan förbränts när jag hoppade ut ur duschen. Jag var hungrig redan när jag steg utanför dörren.
Är det så att kroppen ställer in sig på svält och hunger bara av att jag nämner meningen "nya livet"? Ja det verkar ju åtminstone så. Hur kommer man till rätta med det? Säg det, den som vet.

Kvällskaffet intogs i Liljeholmen med sedvanligt stort hjärta på glänt. Vad annat kan man känna när man möts av leenden från stunden man kommer, till sekunden man går därifrån. Det är bara att inse att Liljeholmen sitter och trycker på jordens gladaste unge.

På väg hem skrek magen igen. När ska den förstå att livet inte är som förut? När ska den förstå att det inte längre är lönt att ta sig ton?