Precis som förväntat vaknade jag chockad och illamående över att klockan ringde så tidigt. När ska jag lära mig? Att skönhetssömn tar tid, lång tid. Fem timmar hjälper inga påsar under ögonen att tajta till sig. Fem timmar får inget ansikte att se rosigt och friskt ut.

Därför anlände jag till jobbet som ett åkerspöke med endast en svag förhoppning om att dagen skulle kunna lösa sig till det bästa.
Kanske var det också därför jag mötte motstånd redan utanför bildörren. En illa sur vaktmästare som vaknat med hela kroppen på fel sida sängen, mötte mig med orden:

-Näääe det går inte. Jag ska hjälpa några byggarbetare mellan sju och halv åtta, dig har jag inte hört ett knyst om.
Men...
- Jag ska se vad jag kan göra...
Gubbstrutt...

Detta lilla irritationemoment har jag nu stoppat innanför blusen till morgondagens badmintonmatch. Jag ska släppa fram det precis när det behövs som bäst. För jag antar att det lär behövas.