Ja, vad säger man? Idag har jag haft en nära nog helt lugn och fin dag på jobbet. Det gav utrymme för egentid och det blev liksom lite för mycket kli i fingrarna när det fanns ett helt kostymförråd att glänta på dörren till.
Hittade ett obehagligt dockhuvud som höll mig sällskap nära nog hela dagen. Jag tror det var en manlig vän, men jag är inte säker. Huvudet stod i ett angränsande rum och tittade på mig när jag arbetade. Antagligen står det kvar imorgon när jag återvänder. Kanske säger han hej.

Jag hade med mig en rejäl hemlagad wrap som jag skulle äta till lunch idag. Den innehöll bland annat lite av den hummus jag tillverkade häromdagen. Fortfarnde riktigt god, men väldigt vitlökig. Jag vågade inte ens ta upp den ur väskan i det rum jag jobbade. Av rädsla för att det skulle stinka. Men på allvar, vad håller jag på med? Så jag linkade ut och åt den utomhus. Vad säger det om mig, ärligt talat?

Idag fick jag hjälp att bära in min utrustning. Det finns en räddare i all nöd, den räddaren heter Per. Och imorgon behöver jag inte bära in ett jota eftersom utrustningen fick stå kvar. Det känns lite som semester när man får ha grejerna kvar över natten. Bara glida in på morgonen och koppla in dator och kamera. När det dessutom står enbart porträtt på menyn hela dagen ÄR det ju verkligen semester.

Nu återstår bara att inte drömma om dockhuvudet inatt!