Det är alltså hit jag ska ta min uttjänta gamla gran. På de öppna fälten en bit ifrån där jag bor har det upprättats en grankykogård. Om den är organiserad eller spontan vet jag ingenting om, bara att den gör ett intressant avtryck i den annars så bländvita snön.

Kanske får granarna stå kvar där till Valborg då de slutligen antänds och sprakar i kapp med manskörens torra studentmössor. Det ska bli intressant att se om den lilla skara granar som står där nu får sällskap av fler efter det att julen slutgiltigt dansats ut. Det kanske är tradition här söder om söder, att göra ett granberg av grannskapets alla granar. Att låta årets alla mer eller mindre firade högtider smälta samman till en enda lång högtidskedja. Vad kan då stå näst på tur efter att granarna brunnit ner till aska?

Kanske planterar man blomfrön i spåren av elden, blommor tycker om aska har jag hört. Dessa hinner sedan växa upp och blomma ut lagom till midsommar då man plockar dem till stång och kransar. En och annan blomma hamnar säkert under kudden också.
Kanske sparar man sedan dessa kransar att ha som stomme för julens dörrkransar som pryds med röda äpplen och järnek. Ernst Kirchsteiger hade älskat det!

Ja, så är det nog. Det är därför det upprättats en grankykogård på fältet här bakom. Nu slipper jag undra.

Då kan jag sova gott!
Godnatt!