Det är ju inte utan att mungipan drar lite uppåt när solen visar sig. Den är alltför sällsynt numera tycker jag, solen. Det gäller att bunkra D-vitamin när tillfälle ges tydligen, man vet aldrig när den dyker upp igen.

Läste på tidningarnas förstasidor idag att vintern inte på något sätt släpper sitt grepp om vårt Svedala. Det enda de är lite oense om är exakt hur länge till vi ska behöva hacka tänder. Aftonbladet skyltar med "Forskarnas indexvarning: Extremkyla fram till mars". Medan Expressen drar på trissor och menar att det kommer att vara "Superkyla ända till april". Jag vet inte om det egentligen spelar någon roll att den ihärdiga kylan håller i sig i fem eller sex månader på ett kalenderår. Vad som känns fint är att jag äntligen fick tag i ett par rejäla vinterskor som jag nu kan kan värma mina fötter i tills vårkanten skriker av längtan att få visa sig.

Jag utmanade Kung Bore redan på senhösten förra året, nu får jag stå mitt kast. Kan det måhända vara så att vi får fira midsommar med hans skägg ännu vilande i snåren? Vem ska då stå till tjänst med blommorna till stången? Vem är det som är kung över våren? Gumman tö känns mesig i jämförelse.

Jag tycker om vintern, egentligen på de flesta sätt. Snön och knarret under skorna. Den höga luften och frosten i träden. Men när midvinternattens köld är hård sex månader på ett år är det ju inte utan att man börjar fundera över ett alternativt land att bosätta sig i.
Tills detta klarnat ska jag dra mig tillbaka och om möjligt få lite sömn.

Godnatt!