Vad är det som gör att jag är hundra gånger mer rädd för en chihuahua än för Ronja som är Rottweiler/Berner Sennen? Idag steg jag in i ett rum som fullständigt ägdes av en sådan där liten varelse. Den var inte mycket större än en vanlig fårskinnstoffla i storlek 37, ändå kände jag hur det kittlade lite i tandköttet, som det gör på mig när jag blir nervös.
Han trippade fram och tittade på mig med sina utåtstående, vattniga ögon. Han fick lukta lite på mina strupor, jag hukade mig inte ner för att hälsa. Det vågade jag inte.

Efter ett tag lade han sig på en kudde i soffan och blickade ut över sitt konungarike. Han följde varje steg jag tog i rummet med sina popeye. Han var inte helt olik Andreas Mattsson, sångare i 1990-talsbandet Popsicle.
Sa jag att han inte var större än en fårskinnstoffla? Med ett huvud fullt jämförbart med en clementins storlek. Svansen var som ett skämt, inte jämförbar med något. Ändå blev jag nervös och lite rädd av honom. Jag trodde helt seriöst att han skulle hoppa ner och hugga mig hela tiden.

Nej, tacka vet jag Ronja, nu ska hon få gå ut och kissa.

Tills imorgon, godnatt!