Idag har årets första semla inmundigats. Härligt! Detta hela tre veckor innan självaste Fettisdagen. Semlan, denna ljuvliga lilla brödbakelse som måste vara exakt rätt portionerad med grädde och mandelmassa för att falla väl ut i gommen. Enligt mina mått mätt innebär det mycket mandelmassa som är krämig och pinfärsk. Grädden ska inte överdrivas utan ringlas ut i lagoma mängder. På toppen ligger givetvis det lilla florsockerpudrade locket och väntar på att bli uppätet.

Om man nu ska gå till botten med semlan, så var det ju faktiskt så att den från början enbart åts på fettisdagen under själva påskfastan, "fastlagen", i större delen av landet. Senare, minskade svenskarnas intresse för fastan och det blev då istället tradition att äta den varje tisdag under fastans sju veckor. Snacka om allt eller inget!
Skåningarna däremot höll hårt på traditionerna och fortsatte att äta fastlagsbullen enbart på fastlagssöndagen. Numera kan man ju faktiskt se semlor i bageriernas utbud redan strax efter jul och sedan finns de tillgängliga hela vägen fram till påsk.

Som parentes kan ju nämnas att i Norge har man genomgående sylt istället för mandelmassa i sina semlor. Say no more.

När jag nu ändå för ämnet semlor på tal, kan jag inte låta bli att omnämna den svenska kungen Adolf Fredrik, tillika Gustav III:s pappa, som avled på fettidagen den 12:e februari 1771. Detta skall ha skett efter att han förätit sig på bland annat semlor. I bulletinen om kungens död står följande att läsa:
"Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin."
Ett par timmar senare drabbades kungen av magkramp och yrsel och fick ett slaganfall och avled.

I det här fallet lär det ju knappast bara ha varit den stackars semlan som tog död på knugen. Överkonsumtion av mat fanns alltså som hälsoproblem redan före Sune Mangs inträde i historien.

Ja där fick ni er en lektion i Semellära. Varsågoda!

Godnatt!