Om jag ska vara ärlig trodde jag nog inte att jag skulle behöva snöra på mig mina nya vinterkängor speciellt länge till. Jag trodde att vintern var på upphällningen, jag hade börjat tänka på våren. Men jag fick tji ännu en gång. Den snö som helt och hållet hade försvunnit från min balkong är nu tillbaka. Det ligger redan ett decimetertjockt lager och fortsätter snön att falla i samma takt i natt, blir det till att skotta fram Bettan imorgon när hon ska till verkstan.
Jag har hittat en ny app till min iPhone. Den heter Sleeptalk och man kan ganska lätt ana sig till hur den fungerar.
Jag har pratat i sömnen så länge jag kan minnas. Familj och vänner som hamnat i vägen för min nattsömn har också skvallrat om ett brett verbalt register när natten kryper tätare runt täcket.
Så nu när jag har hittat den här applikationen tänkte jag att det kunde vara intressant att se hur andra uppfattar mig när John Blund strött sitt sömnsalt över mig. Man trycker helt sonika igång applikationen när man går och lägger sig och sedan startar den en inspelning så snart den "hör" ett ljud i rummet.
Det var med skräckblandad förtjusning som jag spelade upp de nattliga ljuden vid frukosten för första gången häromdagen. Jag visste ju inte vad jag kunde förvänta mig. Var det bara ljudet från täcket som prasslade eller skulle jag verkligen få höra mig själv prata?
Den hade spelat in 32 små ljudfiler. Av dem kunde jag tydligt höra mig själv prata på fyra av dem. Det var en otroligt märkligt känsla att sitta och lyssna på sig själv. Visserligen har jag ju hört att jag kan leva om rätt bra på nätterna, men att faktiskt höra sin egen röst säga saker som jag inte har något som helst minne av, kändes på gränsen till obehagligt.
Den skräckblandade förtjusningen sitter kvar. Jag har spelat in mig själv i fyra nätter nu, inte en enda av dessa nätter har jag varit helt tyst. Stackars alla som sovit i samma rum som mig genom åren, de kan ju rimligtvis inte ha fått en blund i ögonen.
Min största fasa är ju att jag någon gång ska få höra ett ljud som varken tillhör mig eller täcket. Den natten kommer att för evigt bli min sista Sleeptalkinspelning.
Ikväll slår jag på applikationen igen.
Godnatt!
Jag har hittat en ny app till min iPhone. Den heter Sleeptalk och man kan ganska lätt ana sig till hur den fungerar.
Jag har pratat i sömnen så länge jag kan minnas. Familj och vänner som hamnat i vägen för min nattsömn har också skvallrat om ett brett verbalt register när natten kryper tätare runt täcket.
Så nu när jag har hittat den här applikationen tänkte jag att det kunde vara intressant att se hur andra uppfattar mig när John Blund strött sitt sömnsalt över mig. Man trycker helt sonika igång applikationen när man går och lägger sig och sedan startar den en inspelning så snart den "hör" ett ljud i rummet.
Det var med skräckblandad förtjusning som jag spelade upp de nattliga ljuden vid frukosten för första gången häromdagen. Jag visste ju inte vad jag kunde förvänta mig. Var det bara ljudet från täcket som prasslade eller skulle jag verkligen få höra mig själv prata?
Den hade spelat in 32 små ljudfiler. Av dem kunde jag tydligt höra mig själv prata på fyra av dem. Det var en otroligt märkligt känsla att sitta och lyssna på sig själv. Visserligen har jag ju hört att jag kan leva om rätt bra på nätterna, men att faktiskt höra sin egen röst säga saker som jag inte har något som helst minne av, kändes på gränsen till obehagligt.
Den skräckblandade förtjusningen sitter kvar. Jag har spelat in mig själv i fyra nätter nu, inte en enda av dessa nätter har jag varit helt tyst. Stackars alla som sovit i samma rum som mig genom åren, de kan ju rimligtvis inte ha fått en blund i ögonen.
Min största fasa är ju att jag någon gång ska få höra ett ljud som varken tillhör mig eller täcket. Den natten kommer att för evigt bli min sista Sleeptalkinspelning.
Ikväll slår jag på applikationen igen.
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar