Lilla Bettan. Vi gjorde vårt bästa. Ibland räcker det bara inte. Vi ska glädjas åt att vi faktiskt inte behöver åka tillbaka och visa upp dig igen. Vi ska också vara glada över att besiktningsmannen talade sig varm om din klara lyster och ditt i övrigt fina skick. Vi får helt enkelt klamra oss fast vid dessa fina omdömen tills det lilla läckaget i avgasröret är kirrat. Det är ju en enkel match att täta det, sedan är du tiptop igen. Glöm inte bort det Bettan. Nu lägger vi dagens ansträngningar till handlingarna. Imorgon ringer jag verkstan och ber om ett kostnadsförslag.

Efter en kvalitativ fika i Hornstull kom jag så att ägna kvällen åt Cornelis. Filmen om Cornelis Vreeswijks liv. Jag har haft förmånen att få följa inspelningsarbetet lite på avstånd genom en vän som arbetat med filmen. Därför kändes det extra bra i hjärtat att den faktiskt berörde mig så som den gjorde. Cornelis musik har jag mer eller mindre fått med modersmjölken. Mamma och pappa lyssnade mycket på honom och det har liksom följt med mig som vuxen.
Cornelis hade det lite kvistigt i livet minst sagt. Dog alldeles för ung och lyckades aldrig bli svensk medborgare. Det är lustigt det där, någon som de flesta kanske ser som något av det svenskaste vi haft, blev aldrig svensk på pappret.

Kort sagt, en varm och fin tolkning av ett musikaliskt geni. Jag rekommenderar er varmt att smita in och se den innan den försvinner från biograferna!

Nu ska jag försöka sova en stund.
Godnatt!