Snart. Snart öppnar nog café Nyfiken Gul. Jag känner det på mig.

Att promenera på isen är trevligt! Att promenera på isen i skir sol är ännu trevligare. Idag tog jag mig en riktigt härlig långpromenad med fröken R. Det var som att folk gått man ur huse för att få en skymt av solen. Ja, för det var bara ansiktet eller delar av det, som stack fram på dem som valde att möta friska luften. Bakom mössor neddragna över öronen och halsdukar noggrant virade runt hals och haka blottades vinterskinn som var nära nog transparenta. En och annan röd näsa och ros på kinden gav sig visserligen också till känna.

Det är rörande hur vi nordbor törstar efter solen så här års. Man ser det överallt, människor som letar upp solstrimmor att vända näsan mot. Vid bussen, i bankomatkön på tunnelbanans utomhusperronger. Lilla solstrimman är poppis när februari lider mot sitt slut. Länge nog nu har jag tänkt att det snart är vår, men det känns avlägset när man inser att februari traditionellt sett är den kallaste månaden på året för oss svenskar. Som sagt, det gäller att fånga den lilla solstrimman när man får chansen.

Det var små lämmeltåg av människor på isen. De flesta höll sig till de upptrampade stigarna på lagom avstånd från strandkanten. Några gav sig modigt, eller ska jag säga dumdristigt, längre ut. Farligt nära den ränna av öppet vatten där en och annan båt brutit isen.
Kolonilotterna på slänten nedanför Södersjukhuset såg sorgligt tomma ut. Men det står inte på förrän det myllrar av liv där på sluttningen. När tjälen släppt sitt grepp om jorden och spadarna gräver för kung och fosterland i vartenda hörn av dessa små kolonilotter.

Då är det vår! Och om solen går ner bakom Sjöbloms dass kan man äntligen vara helt säker.

Godnatt på er!