Idag, mina damer och herrar, har det gått sex månader sedan jag först kom på tanken om ett sundare och mer rörelseinriktat liv. Det var medan kvällarna fortfarande var ljusa och träden lyste intensivt gröna. Då hade vi inte en aning om vilken vargavinter vi skulle behöva samla kraft inför. Vi kunde knappast heller föreställa oss att mössan och halsduken skulle sitta fast på kroppen i närmare ett halvt år.
Jag däremot, visste att jag hade bestämt mig. Bestämt mig för att ändra livsföring både vad gällde kost och rörelsemönster. Det blev lite som att inleda ett hälsoexperiment, där målet till att börja med var att lyckas trampa upp en ny stig mot ett hälsosammare liv och att härda ut under dessa nya förutsättningar under ett år. Jag ville se om jag klarade av det och se vad som hände med kroppen genom en sådan förändring.
Jag ska inte heller sticka under stolen med att det fanns människor i min omgivning som var otroligt inspirerande. En viss fröken S och mr P hade sedan länge gått in för sitt nya liv med hull och hår, jag ville vara med och spela på deras planhalva. Jag ska passa på att tacka för den inspirationen nu när jag ändå för det på tal.

"Härda ut" skriver jag jag, för det var precis så jag kände. Sluta äta en massa onödigt socker i form av lösgodissnask och sockerbitar i kaffet. Sluta äta feta såser till var och varannan måltid. Nu hade jag bestämt mig och då kunde jag inte köra fast i någon halvmesyr.
Vi ska ha i åtanke att jag tillhörde den skara människor som inte tränat sedan mitten av nittiotalet. Jag tog två sockerbitar i varje kaffekopp och då vet vi också att jag är en riktig kaffekärring. Köpte lösgodis och chips lite när andan föll på och om sanningen ska fram så gjorde den ju det rätt ofta.
Att trampa upp den där nya stigen kändes därför en aning snårigt som ni förstår. Men jag hade bestämt mig.

Sagt och gjort. Eftersom sommaren ännu smekte den brunbrända huden började mitt nya liv genom promenader. Det var inga söndagspromenader det var frågan om, jag gick en timma om dagen så fort benen bar mig kändes det som. Gick och gick och gick i stort sett samma runda varje dag med ungefär samma musik i öronen. Så här i efterhand kan jag ju tycka att jag gjorde det lite väl svårt för mig själv.
Nåväl jag fortsatte enträget att gå, i nyinköpta träningsskor, tröja som andas och shorts till långt inpå hösten. Jag tror det låg lite frost på marken när jag som först kände att det var dags att inhandla ett par långbenta träningsbyxor också. Snart kom snön och med den träningskortet. För första gången på länge hade jag träningskort på ett gym som till råga på allt låg endast 10 minuter hemifrån. Träningen på gymet var en naturlig fortsättning på de hastiga promenaderna nu när snön gjorde promenadvägen lite för hal.

Jag bad om råd från vänner som var inne i träningssvängen och lade upp ett hemmasytt träningsprogram där jag tränade igenom kroppen på ett sätt som kändes fullständigt överkomligt. Det blev riktigt roligt att träna! Promenaderna fanns fortfarande med som uppvärmning, fast på löpbandet, eller borde jag säga promenadband?
Träningsdagarna förflöt och motivationen fanns där fortfarande. Mr P och jag hade börjat spela badminton ett par dagar i veckan också. Jag har alltid tyckt att den sortens aktiviteter är roligare om man nu måste röra på sig. Jag har haft svårt att ta mig samman för träning om det inte varit någon form av lek eller tävling inblandat. Det är väl barnet i mig som talar. Fortfarande är Badminton väldigt roligt, det som hade förändrats var snarare det faktum att gymträningen var lika rolig.

Så, nu sitter jag här och skriver, sex månader senare. Jag helgar vilodagen två gånger i veckan, annars är det hopp och lek som gäller och jag gillar det! Det handlar inte längre om att härda ut. Nu är träningen en del av min vardag, en del av mitt liv. Som det känns nu vill jag inte sluta med det som från början var mitt "kroppsliga experiment" när det gått ett år i augusti. Jag mår bättre, ryggen orkar mer på jobbet än förut. Till på köpet har jag förlorat ett gäng kilo runt rumpan och magen och istället skaffat mig några pigga rutor som aldrig tidigare sett dagens ljus.

Vad vill jag säga med det här nu då? Jag vet egentligen inte. Mer än att jag nu på egen hand fått erfara att trägen vinner. Det går att förändra ett livsmönster. Det går att trampa upp den där stigen tillräckligt mycket för att så småningom välja den istället för den gamla.

Hej och hå heja på!
Godnatt!