Plötsligt var det som att sommaren behövde visa sig en sista gång. Det har varit ett par riktigt sköna dagar, shorts på.

Ibland är det skönt när någon ringer och stör planen för dagen. Speciellt när det gäller en så trevlig sak som kaffedrickande. Fröken M spankulerade på stan och jag hade egentligen inget speciellt för mig mer än att smälta maten inför stundande träning. Så jag begav mig in till söder och struntade helt sonika i träningen, det var länge sedan det hände. Jag lär ta igen det, var så säker. 

Nåväl, det är rörande att se det nordiska folkets hängivenhet när de vänder sina näsor mot solen så fort den visar sig framför molnen. Det var proppat av folk vid Nytorget, alla ville få en skymt av solen, alla ville få en strimma ljus på den bleknande huden. Alla ville äta sin sena lördagslunch ute. Även vi.

Söndagen var en syrerik promenaddag, som startade uppe på toppen av Hammarbybacken. Liftarna var igång och backen hade intagits av downhillåkare som i sina dräkter och hjälmar skumpade nerför backen på sviktande ramar. Jag ska erkänna att det såg förbaskat roligt ut.

Själv var jag mest nyfiken på om framsidan på mina lår höll för en promenad upp till toppen. Det gladde mig att inse att de faktiskt gjorde det. Jag kände ett litet obehag,men ont gjorde det inte. Kanske börjar det visa resultat att jag vilat dem i två veckor. 

Sickla Sjö fick sig ett besök liksom Hammarby Sjöstad. Det blev en riktigt skön och lång promenix. Väl hemma hade blodsockret börjat son utförslöpa och det var på håret att jag överlevde innan jag satte i mig mina ljuvliga persiljebiffar.

Bilen är packad inför morgondagens jobbstart, nu återstår att sätta kamerabatteriet på laddning och möta natten.

Godnatt!