En lördag i regnbågens tecken. Vi hittade en liten, liten ledig plätt på slänten framför kyrkan på Hornsgatan. Den årliga paraden är ett populärt helgnöje i Pridetider. Vi var bara några i mängden av alla de 400 000 som kantade stockholms gator för att dela glädje och kärlek med alla de som paraderade. En underbar syn som vanligt. 

I år har Stockholm Pride fått svidande kritik och årets temat öppenhet har ifrågasatts. Pride har huserat på Stockholms kanske mest centrala plats för evenemang, Kungsträdgården, och är öppet och gratis för alla. Det borde vara optimalt, kan tyckas.  

Pride Park, i den bemärkelse vi upplevt den tidigare år, har alltid varit en frizon från heteronormen. Även om heterosexuella varit välkomna, och många av besökarna varit heterosexuella, så har den övervägande majoriteten alltid varit hbt-personer. När andelen heteropersoner blir för hög jämfört med hbt-personer upphör frizonen att existera – hur välvilligt inställda heteropersonerna än är. 

Det har talats om att årets Pridefestival tappat känslan för hbt-personer. Att den har urvattnats och antagit formen av Smaka på Stockholm. Som förövrigt hade fler homoägda restauranger representerade än Stockholm Pride. 

Och jag kan inte annat än att skriva under. Årets festival kändes som en dödsryckning. Inför nästa år tror jag att Pridekomittén måste tänka om. Gärna öppenhet, men för vem?

Godnatt!