Det är konstigt ändå hur lite som behövs för att göra en trött fotograf glad. Vid dagens slut fick jag veta att jag kunde ha kvar alla mina saker i lokalen och därmed slipper bära utrustning i en hel vecka. Jag kom på mig själv med att sitta och le i bilen på väg hem. Det kan tyckas larvigt att glädjen är så stor över att slippa bära med tanke på all den träning jag utsätter mig för dagligen i rent nöje. Men det är en befrielse att slippa möta första klassen med håret fastklistrat på svetten i pannan. 

Eftersom min lägenhet är så varm står balkongdörren ofta öppen på kvällskvisten. Det för med sig att ett och annat småkryp tar sig in i lägenheten. Det vanligast förekommande är flygfän av något slag, en liten mal eller två, oftast vita. Nu på sensommaren har jag istället berikats med sällskapet av Harkrankar. De är ju helt harmlösa men trista att ha i ansiktet när man ska sova. Trots detta har jag låtit dem hållas, de har fått fladdra omkring tills de inte vill fladdra mer. Jag vet inte om det har varit pga svält eller tristess som de tillslut ligger livlösa på golvet. Vad äter en Harkrank liksom? Inte för att jag tänker börja mata dem, men det kan ju vara intressant att veta om det finns tillräckligt med Harkranksmat här i lägenheten.

Hu, nu ska jag sova!

Godnatt!