Är det det här som kallas för lyckopåse? En liten gasbindaaktig sak som hängts i en buske på Drakenberg. Jag borde öppnat den, jag borde tittat efter vad som fanns inuti. Det kanske skulle bringa lycka i livet. Nu får jag aldrig veta.

Jag tillhör den skara människor som aldrig vunnit något i hela sitt liv. Att åka till Liseberg kunde vara heaven and hell när jag var liten. Lillbrorsan gick alltid, och då menar jag verkligen alltid, därifrån med stora chokladkakor, mjukisdjur och vinylsinglar. Jag var alltid tomhänt. Den enda gång jag fick känna mig som en vinnare var när mamma lade en slant på "vinst varje gång-lotter", eller lyckopåsen som innehöll något helt värdelöst. Men det spelade ingen roll, för det kändes som att jag hade vunnit, något. 

Än i dag håller mönstret i sig. Jag vinner aldrig eller mycket, mycket sällan på lotter eller liknande. Nu har jag lärt mig hantera det, men som liten var det plågsamt att se lillebror äta Plopp tills magen nästan sprack. Jag ville också. Nu hade jag tur, min bror är en generös bror så jag blev aldrig utan, men min vinst var det ju inte.

Idag har jag gått en ny smak tillmötes, Edamamebönan. Det var en ljuvlig liten upplevelse. Kokt och aningen saltad fyllde den mitt ärtälskande hjärta med glädje. Tack för det, fröken H!

Nu önskar jag eder,

Godnatt!