Dan före dopparedan innebär som vanligt en del stök och fix. 

Förmiddagen gick i pepparkakans tecken. Allt sedan jag var en pytte har vi haft som tradition att baka stora pepparkakor i form av blomsterkorgar. Till en början var det mormor och morfar som skötte denna tradition och jag tog endast del av den som en viktig del av julfrukosten. På senare år har den här speciella pepparkaksformen hamnat på min lott. Därmed är det också mitt ansvar att det blir blomsterkorgar av just pepparkaka med våra namn spritsade på.

Detta är vanligtvis en angenäm tradition att ägna sig åt. Pepparkaksbak luktar gott och är en förhållandevis rofylld julförberedelse. Nåväl, i år kändes det inte alls så. 2011 var året som gick till historien med den i särklass sämsta pepparkaksdegen. Det spelade liksom ingen roll om man hade varit konditor eller som jag amatör, den skiktade sig och sprack så fort man kavlade lite på den. Det var en mycket sorglig historia. Dessutom blev den aldrig riktigt genombakt och hård, så som en pepparkaka ska vara. Jag gjorde allt enligt konstens regler, men pepparkakorna blev de fulaste och mjukaste som någonsin gjorts. Jag vill tillägga att de ni ser här ovanför är några av de som blev hyfsade. Men imorgon bitti ska de likväl avnjutas till morgonkaffet. Det blir ett äventyr.

Granen står nu grön och grann i stugan. Det är första året vi firar med en sån där i plast. Jag ska erkänna att jag först tänkte, inte över min döda kropp när jag hörde plastgran. Men mor hade fått tag i en riktigt fin sak. När vi plockade ut den ur kartongen såg det ut som ett skämt, men när delarna satts ihop och grenarna rätats ut blev den riktigt ståtlig. Med lite glitter, kulor och ljus blev den ännu ståtligare och nu när julklapparna är på plats känns det faktiskt trivsamt med plastgran trots allt.

Det har tickat över till julafton och jag säger God Jul och

God Natt!