Idag har jag och gamla Bettan tillbringat mycket tid tillsammans. Vi åkte och fyllde på tanken strax efter nio i morse och sedan bar det av söderut. Jag hade varit dåligt förutseende och struntat i att fixa vindrutetorkarna och fylla på spolarvätskan. Det visade sig vara ett mycket dåligt drag. Vägen var snöfri men slabbig och det yrde upp smuts på rutan i parti och minut. Givetvis. Det är ju helt normalt och något som jag borde kunnat räkna ut. Nåväl, jag stod ut med denna nästan ogenomträngliga smutshinna på fönstret hela vägen ner till Småland där jag skulle göra ett första stopp för att önska mina morföräldrar god jul i förskott. Det var ett kärt återseende även om det vid det här laget är blandat med sorgsenhet. Det gör ont att se dem man älskar bli gamla och gaggiga. Jag tror ändå någonstans att de uppskattade att jag tittade förbi.

Efter att ha köpt banan och yoghurtlunch gav jag mig så på torkarbladen men själ och hjärta. Jag fick hosta upp drygt 500 riksdaler för två torkarblad och en dunk spolarvätska. Jag tyckte det var väl dyrt för så trista saker. Hade det inte varit för att mannen i kassan så snällt nappade på min vädjan att få hjälp med att sätta fast dem så hade jag nog även blivit irriterad utöver skinnad.

Jag frågade honom om de här dyra torkarbladen var så fantastiskt mycket bättre än de billigaste och han sa med bestämdhet i rösten att man faktiskt kunde märka skillnad och dessutom skulle de hålla längre. Så det är nu min förhoppning.

Resan mot Skåne påbörjades och blev om inte roligare så i alla fall renare på ytan. Utanför Markaryd började jag klippa med ögonen i mörkret och jag övervägde att på allvar stanna och sova i tio minuter. Jag vevade ner rutan och vräkte in iskyla, jag ringde samtal på mobilen för att hålla mig vaken. Plötsligt inträffade något som fick mig klarvaken på en tiondels sekund. Bilen framför mig körde allt längre ut mot mitträcket på motorvägen, för att i sista stund göra en undanmanöver. Förarens häftiga ryck i ratten resulterade i att bilen började kränga och jag fick bromsa så att jag kände bältet strama över axeln. Det slutade med att föraren och bilen framför snurrade runt och blev stående med nosen i fel körriktning. Jag stannade till en bit bort men såg att bakomvarande bil stannade till och tittade till situationen. Det är ett ögonblicks verk. Hade jag inte hållit avståndet och varit bara ett uns mindre uppmärksam så hade olyckan varit ett faktum. Då hade jag kört in i sidan på honom/henne och sedan vet man inte hur det hade slutat.

Aningen skärrad fortsatte resan en timma till innan jag så småningom nådde rätt destination i Skåne.

Där sitter jag nu med datorn i knät innan jag släcker lampan och önskar godnatt!