Den stora tumdagen har avverkats. Dagen T skulle vi kunna kalla den 6 december i fortsättningen. Klockan 13 skulle jag infinna mig på Ortopeden och jag var ute i god tid för säkerhet skull. Efter årets återkommande läkarbesök fick jag idag reda på att jag hade 10 kronor kvar tills högkostnadskortet träder i kraft, bara en sån sak.

Nåväl, jag lade upp mina små händer framför den kvinnliga läkaren och hon tittade noggrant och jämförde dem ingående. Hon klämde och bände, tryckte och vred och jag gjorde antagligen olika miner beroende på ondhetsgrad. Det tog inte speciellt lång tid förrän hon konstaterade att min svullnad beror på en inflammation i leden. En inflammation som troligtvis levt sitt eget liv allt sedan vårkanten detta år. 

Vi tittade tillsammans på tidigare tagna röntgenbilder, och jag tittade intresserat och roades en aning av att se hur jag ser ut inuti. Hon berättade om min överrörlighet i lederna. På bilderna kunde man tydligt se att överrörligheten i kombination med den inflammation jag nu hade, hade fått tummen att hamna ur läge. Den hade placerat sig lite på sniskan.

Jag lärde mig mycket idag, inte bara att jag haft en inflammation i leden sedan april, som två tidigare "läkare" missat. Utan också det trista faktum att jag redan vid 37 års ålder börjat utveckla artros. Det är väl i och för sig inte så konstigt med tanke på att både mor och far haft sina duster med artrosmonstret. Så nu är det bara att rikta in sig på att sitta bland 60-plussarna och delta i artrosskolan och bli vän med sina värkande leder före sin 45-årsdag.

Nåväl strunt i artrosen. Hur behandlar man nu en inflammation i leden? Jotack, med en kortisonspruta rakt in i vulkanens hjärta. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes. Bedövningen hjälpte inte ett uns, det gjorde svinont, SVINONT och jag står för det! Jag vill aldrig mer uppleva det, men är inbokad för en ny tid redan på fredag. Samma procedur. Jag måste tänka över saken, jag vet ännu inte om jag vågar.

Godnatt!