Det har sannerligen inte slösats med värmen i Stockholm idag. Jag virade halsduken två varv runt halsen imorse när jag åkte till jobbet och frös lite när jag satte mig i bilen. Fick hålla handen på varmluftsutsläppet ett tag för att inte stelna till på ratten.

Idag var mitt jobb stationerat på ett ställe där jag fick bära alla väskor ner för tre trappor och in genom en tung branddörr. Vidare ytterligare en trappa ner till källaren där det luktade mögel och var svårt att andas. På golvet kröp en jaktspindel med ledade ben och lurvig kropp som jag var tvungen att döda med skon. Jag kunde bara inte se på när det spatserade vidare över golvet för att sedan försvinna i någon vrå och kanske dyka upp mitt framför ögonen på mig en stund senare. Det var för min egen överlevnad jag dödade den. Det var den eller jag.

En liten fyraårig tjej i rosa stickad klänning satte sig på fällen för att ta porträtt idag. Sju sekunder senare var hon klar. Jag sa åt henne att hon varit duktig och att hon nu kunde springa iväg till de andra. Då förändrades hennes lilla glada ansikte till en enda stor darrande underläpp.

- Meneh....sa hon.
Jag frågade om hon ville ta en bild till och hon sa då med gråten i halsen att hon ju skulle fotograferas! Hennes fröknar försökte förklara för henne att det var just det hon precis hade blivit, fotograferad.
- Meneh...vi skulle ju fotografera länge, sa hon och grät. Sedan grät hon tills jag packade ihop och åkte hem. Kanske gråter hon fortfarande. Ingen vet. Eller ja, hennes föräldrar vet ju förhoppningsvis. Lilla vännen då. Det var en ny reaktion för mig. Barn kan lipa när de kommer och sätter sig ibland men det beror oftast inte på att de fått för lite tid med mig, snarare tvärt om.

Det var det om detta och nu ska jag borsta gaddarna.
Godnatt!