Det var ett genidrag att föreslå Palmyra idag. Jag kände att jag hade längtat efter den kryddiga kycklingkebaben med aiolin som får tårar av glädje att rinna på kinden. Med portioner stora som riktigt stora portioner. Palmyra, den bästa kebaben i stada. Och visst måste man väl påstå att det är något visst med Palmyra när Per Morberg och fruga tar sig dit för en stilla flirt med såserna i bufféskåpet.

Nu straffas jag med en mättnadskänsla som nästan övergår förståndet och det finns ändå mat kvar till en rejäl matlåda. Det är lycka det.

Imorgon ska jag försöka få till den där älgfärsen i lagoma biffar tillsammans med de rostade rotsakerna.
Men det blir då.
Nu är nu och det är godnatt!