Den som spar han har. Jag så gott som lovade ju att jag skulle värpa fram ytterligare ett inlägg igår, men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.
Ett besök på den libanesiska restaurangen Sahara fick konsekvenser i form av ytterigare matkoma. Det är ju så fantastiskt gott med libanesisk plockmat. Jag tänker ju lite på vad jag äter numera så att proppa sig full med libanesiska smaker resulterade automatiskt i att jag rullade smått illamående ut på gatan efteråt.
Men det var igår det.

Idag har jag haft ytterligare ett tillfälle att få sova ut. Det gör mig gott, jag kan inte nog poängtera det. Jag återfår färgen i ansiktet och påsarna under ögonen känns lite mindre påtagliga.

Det var länge sedan jag var på Café String, så det var verkligen på tiden att jag kom dit idag. Det var välbesökt som vanligt, så jag fick plats inne i ett hörn. Men det var ett bra hörn och det var en trevlig fika! Däremot blev jag påtagligt påmind om vad som väntar mig de närmsta veckorna fram till 18:e november. Det är ett enda långt race av förskolor. Det innebär ett enda långt race av snor. Ett enda långt race av löss som går på olika avdelningar. Ett race av galonbyxor och gummistövlar, tandagnisslan och pandan på huvudet. Ett race av Hello Kitty-tröjor och den ljusa fällen. Det skrämmer mig lite. Varje år undrar jag vad jag gett mig in på, varje år brukar det går vägen. Just nu är jag bara rädd.

Nu ska haren sova!