Det är med stor sorg i hjärtat jag inser att hemosten från Brostorps Gård håller på att ta slut. Kanske håller den för frukost i ytterligare några dagar, men sedan går den ounvikligen hädan. Jag såg att de faktiskt fanns en återförsäljare i Hötorgshallen som får stå till tjänst vid nästa tillfälle ostandan faller på. Allt jag kan säga, är att det är den godaste julost jag någonsin ätit.

Idag var det återigen dags att ta en sväng förbi gymet efter julledigheten. Jag trodde i min enfald att det skulle innebära riktigt slitgöra, men jag kände mig mycket stark. Inga enastående rekord, men heller inga nedslående nederlag som jag faktiskt förväntade mig efter all god julmat. Det gjorde mig lite upprymd.

Idag fick fröken K och jag äntligen till en fika. Det var allt för länge sedan och vi hade mycket att avhandla. Jag tror eventuellt att vi stämde träff vid en tidpunkt då alla andra i Stockholm valde att ha fikapaus. Att hitta plats för två stjärtar på ett café visade sig vara något av det svåraste vi kunde åta oss. Vi gjorde ett par håglösa rusningar till några bord innan vi insåg att det redan låg en vante som tecken på att platsen var paxad. Tillslut fann vi ett bord och kaffet rann ner i strupen i samma takt som konversationen tog fart. Det var trevligt, det är det alltid med fröken K.

Imorgon är det nyårsafton. Avstamp för ytterligare ett år. Jag har aldrig varit mycket för att fira den sortens aftnar med hög koncentration av förväntningar. Jag tror det blir ungefär vad man gör det till, varken bättre eller sämre. Krasst, jag vet men visst ligger det väl något i det? Egentligen borde det vara en kväll av eftertänksamhet. Vad kan man förbättra? Vad måste man acceptera? Vad vill man åstadkomma inför nästa år?
Eller så får jag tänka på det innan jag somnar inatt och fira lite precis som andra när kvällningen kommer. Det blir bra.

Godnatt!