Så var det gjort, graninköpet. Det blev en spännande och lite thrilleraktig händelse. Årsta stod i händelsernas centrum och jag gick där och spankulerade bland ädelgranar, kungsgranar och "vanliga" granar. När jag anlände granförsäljningsfållan var det nästan direkt en gran som talade till mig och sa: "Med glitter och kulor blir jag fin, ta mig!". Granförsäljaren hörde vår tysta konversation och plockade fram den gröna lilla skapelsen så att jag kunde se den från alla håll. Jag kände direkt att det var en gran jag kunde se framför mig här i vardagsrummet. Den var definitivt ett alternativ till årets julgran. Jag ville ändå titta lite till för att vara säker på att jag inte hittade en medsyster till granen som var ännu vackrare.
I samma ögonblick som jag konstaterat att det inte fanns någon vackrare medsyster, stod ett ungt par och höll i "min" gran! Jag kände hur jag nästan fick lite ont i magen när jag insåg vad som höll på att hända. Jag såg dem betala och bära iväg "min" gran och själv stod jag kvar med ett sting av besvikelse innanför dunjackan.

Granförsäljaren beklagade sorgen och plockade fram en ny gran ur sin grangömma. En gran som ganska väl skulle stämma överens med den som jag just blivit snuvad på. Den var fin, lite luggsliten efter en tid i sitt nät. Den hade lite frost i barret också, men den hade potential.
För 240 riksdaler blev hon min. Nu står hon på min balkong och tittar längtansfullt in genom fönstret, men jag har bett henne att stå ut några dagar till. Jag tyckte mig se att hon fällde en tår förut när jag satt i soffan med glöggen, men jag är inte säker.

Det kan ju också ha varit för att hon stod och tänkte på sin familj som står kvar i Årsta i väntan på sitt öde. Vad händer egentligen med alla de gransläktingar som faktiskt inte får ett hem? Huggs de ner till ris och läggs på någon yttertrappa, eller klyvs de ned till ved? Jag vet egentligen inte om jag vill veta svaret.

Godnatt granen, vi ses imorn!