Det var en något vindpinad Isabelle som lämnade Huddinge idag efter avklarat värv. När jag äntligen fick som jag ville, uppehåll och växlande molnighet, fick vi istället friska vindar så till den milda grad att håret för det mesta stod rakt upp. Det var en samling riktigt tappra studenter som log mot mig idag.

Det sas ju att askan från Grimsvötn skulle nå oss stockholmare i dagarna. Jag vet inte vad jag förväntade mig men, nåt tror jag. Har det ens drabbat oss? Jag menar efter de här dagarnas störtskurar i parti och minut borde man väl kunna skönja någon form av askpartikel någonstans? Kanske lite gråa droppar på Bettans röda lack? Men icke. Jag begär inte mycket, men lite aska från ett vulkanutbrott kan jag väl få uppleva?

Kvällen tillbringades på badmintonbanan, som vanligt i sällskap av mr P. Både han och jag blev vit och rödflammiga i ansiktet av dagens match. Det brukar betyda att musten mer eller mindre var på väg att rinna ur oss. Ibland kan det vara svårt att avgöra om det är ren och skär utmattning eller det faktum att de glömt slå på ventilationen i hallen. Syrebrist blir man också trött av. Idag tror jag dock att vi spelade skiten ur varandra på ett sunt och hälsosamt sätt.

Nu ska jag knyta mig för att orka med morgondagens bländvita porträttmaraton.

Godnatt!