Jag tycker det är trivsamt att Bromma har sin inflygning över mitt hus. Då behöver man aldrig känna sig ensam. De lyfter och landar, vissa tider mer frekvent än andra, men alltid med det karaktäristiska dundrande, lite tjutande ljudet från motorer som bromsas eller accelererar.

Människor på väg. Ibland fantiserar jag om deras resa, antagligen en inrikes sådan. Kanske sitter någon med kavajen på, för färd mot ett möte i Malmö. Läser Affärsvärlden och tackar jag till kaffe och en ostfralla för 85 kr.
Kanske sitter mormor Gunilla och tittar ut över ett soligt Stockholm efter att ha varit på sitt barnbarns ettårskalas. Lite trött lutar hon huvudet mot nackkudden när planet korsar himlen över min balkong.

Jag har alltid fascinerats av flygplan. Jag vet inte riktigt vad det är med dem som fascinerar mig
så. Även om jag rent teoretiskt vet hur flygplan lyfter, så kan jag nog inte helt förstå hur det går till att få sådana metallbjässar att klyva luften ovanför mitt huvud.
Jag tycker om att flyga, tycker om det jag ser när jag tittar ut genom det lilla ovala fönstret. Vare sig det nu är molntussar eller slingrande vägar breda som hårstrån. Det är rogivande att se världen från ovan och få titta ner på någonting som man annars är en del av. Se horisonten kröka sig och vara lite närmre stjärnorna. För att inte tala om nattflygningar, där hela städer bildar små kretskort av ljus och bilarnas lyktor blir till små svetsloppor mot den svarta vägbanan.

Nu ska jag sova.
Godnatt!