Lilla Bettan är tillbaka hos mig. När jag kom till verkstan jobbade killarna in i det sista. Jag såg henne titta på mig genom fönstret i verkstadshallen. Hon verkade inte gråta, det gjorde mig lugn. Jag ska erkänna att jag var lite spänd på hur hon skulle se ut när de var klara, inte för att jag misstrodde experterna på verkstan, utan för att försäkringsbolaget sagt nej till att montera en ny kofångare. De begagnade hade tydligen en tendens att se rätt risiga ut, enligt mannen jag pratade med på plåtverkstan, men en begagnad skulle det bli och därmed basta sa försäkringsbolaget.

Jag vet av ju i och för sig av erfarenhet att lack och plåtkunnigt folk i princip kan få en knäckemacka att blänka som en kristall så vad hade jag att oroa mig för egentligen? Kanske det faktum att de ringde på eftermiddagen igår och berättade att de var tvungna att behålla henne över natten för att kofångaren var tvungen att härda tills idag.
Nåväl, så rullades hon äntligen ut i friska luften. Det var ett kärt återseende, sanna mina ord. Och hon var sååå lycklig!

Godnatt!