Farbror Blå som mitt i gatan står. Idag var det några olycksaliga som hade drabbat samman med sina bilar i en korsning. Det var avspärrat och länsman höll myndigt upp handen för att visa att vi inte under några omständigheter fick passera. Så vi blev stående i en prydlig rad, med motorn avstängd. Kön växte sig allt längre såg jag i backspegeln, alla stod lydigt kvar. Alla utom en, som uppenbarligen hade lite mer bråttom än oss andra. Vederbörande gjorde en snabb gir ut i vänster körfält, gasade på så att det skrek om däcken. Sedan körde han förbi oss alla, även Farbror Blå och den arbetande ambulanspersonalen i korsningen.

Vad hände med den berömda hänsynen, som de flesta vanliga människor har en lagom dos av. Vad hände med medmänskligheten?
Ju längre man lever sitt liv desto mer inser man att de finns överallt, rötäggen. Dem som Farbror Blå borde knäppa på näsan. De som ibland borde får smaka på sin egen medicin. De som inte tar andra människors liv på allvar, utan ser jorden snurra kring sitt eget huvud.

Det är beklämmande, faktiskt en ganska sorglig syn.

Med detta säger jag godnatt!