Ser ni vad jag ser? Sanna mina ord, sopbilen har varit framme! Jag försöker ju greppa vartenda litet vårtecken som finns nu när termometern återigen kröp under nollan. Detta måste väl ändå sägas vara ett av dem. När sopbilen kryper fram ur sitt ide och låter sina stålborstar smeka asfalten. Jag läste i Metro att det ligger närmare 90 000 ton grus på Stockholms gator och trottoarer. Det kommer ta ett tag att rensa upp kan jag tro. Enligt säkra källor skulle det iallafall vara uppsopat innan maj månad är till ända. Tappert.

Idag vaknade jag med en sådan där skön känsla av nackspärr. Jag trotsade den och gav mig iväg till gymmet. Idag började en ny era i mitt träningsliv. Från att ha tränat uthållighet under en ganska lång period, till att nu försöka få till explosiviteten och styrkan. Jag kände att jag behövde förändra mitt sätt att träna eftersom kroppen verkade stagnera, jag varken såg eller kände någon förändring.

Sagt och gjort, efter lite bollande med fröken S och lite intressant läsning om effektiv träning på nätet började jag få en klar bild av hur jag nu skulle lägga upp träningen en tid framöver. Uthållighetsträningen skulle bytas ut mot träning som ger lite form och fason på de muskler jag faktiskt är beskaffad med. Vi får se hur det går. Efter ett första riktigt tungt träningspass idag kände jag hur maginnehållet åkte jojo i kroppen. Jag antar att det tyder på att jag tränat så att kroppen fått vad den tål.

Imorgon helgar jag vilodagen, på söndag blir det badminton, sedan gäller det att hålla i gymhatten på måndag igen!

Godnatt!