Det finns ingenting jag tycker sämre om i vardagen än att sitta i bilkö. Jag behöver inte uppleva det allt för ofta numera eftersom jag oftast blir tilldelad jobb i söderort. Men så händer det ibland att jag får ta jobb på andra sidan stan, idag var en sådan dag. Nu när Bettan förärats med nytt avgasrör och allt. Såklart hon blev sur när hela Södra länken puttrade fram i trettio. Inte blev det ett dugg bättre på Essingeleden trots att klockan var strax efter tio på förmiddagen.

Bilköer skapar någon slags kemisk reaktion i min kropp och knopp som får mig att bli ångestfylld och rastlös på samma gång. Från ingenstans bubblar en irritation upp och jag slår vad om att pulsen höjs några slag också. Jag kan inte se själva bilköandet som något annat än fullständigt meningslöst. Det är, enligt mitt sätt att se på tillvaron, ett helhjärtat slöseri med tid och energi.

Eller finns det egentligen någon djupare mening med att sitta i bilkö? Är det något som hittats på för att vi stressade själar ska få tid för eftertanke och kontemplation? Tid att förstå vad det är som gör oss just så stressade?
Idag försökte jag verkligen att hitta den där meningen. Andas djupt och känna in, hitta bilköns innersta väsen och förstå dess existensberättigande. Jag lyckades föga. Inte förrän det tunnade ut i höjd med hårnålsavfarten mot Bromma ljusnade min horisont.

Imorgon är det söderort igen, det gläder mig.

Godnatt!