De ömt vårdade chiliskotten har nu äntligen nått första omplanteringsanhalt. De har växt upp till ståtliga små plantor i det lilla drivhuset. Men nu är det dags att möta det verkliga livet utanför. Nu gäller det att hålla måttet och visa framfötterna, annars slutar livet tvärt där i fönsterkarmen. Då spelar det ingen roll hur gröna fingrar jag har.

Saltsjö-Boo har varit en av mina arbetsdestinationer idag. Det kändes lite som att åka tillbaka ett par veckor i tiden rent vädermässigt. I Saltsjö-Boo låg snön fortfarande heltäckande i buskar och snår, ja inte bara där kändes det som. Det var dessutom rejält blåsigt när jag skulle till att plocka fram maststativet. Det drog ut lite på tiden idag i den minutiöst pimpade Saltsjö-Boovillan. I ärlighetens namn blev det till och med lite stressigt. Det är vid dessa tillfällen man vill att allt ska gå som smort. Helst vill man inte att den lilla fjärrkontrollen till fjärrutlösaren ska försvinna spårlöst, när mäklaren dessutom står och håller krampaktigt i den upphissade masten, i vinden som tidvis är byig.

Fjärrkontrollen är ungefär 5x2 cm stor. Den är alltså inte mikroskopiskt liten, men likväl borta. Jag sneglade mot mäklaren och frågade om hon hade bråttom för jag insåg att det här kunde ta tid. Jag tittade igenom alla fickor i jackan och byxorna. Tog ytterligare en titt i kameraväskan och påbörjade vidare en koll i bilens alla tänkbara vrår, men fjärrisen förblev borta. Vi hissade ner maststativet. Mäklaren tog en sista titt i bilen innan vi gav upp. Det visade sig bära frukt, hon behövde bara visa sig vid bilen så hoppade fjärrkontrollen fram. Sånt känns. Dumt.

Imorgon ska jag nog våga mig på den där balkongfikan.
Tills dess önskar jag er en god natt!