Idag har jag känt mig mindre trött. Jag fick sova nästan nio timmar och det är det som ska till för att min kropp åter ska ta form och kännas munter.
Jag har plågats av iderliga rapporter från Stockholm om vackert väder och premiärdopp. Själv har jag befunnit mig i gråzonen, molnen har legat täta och termometern har inte krupit över 15 grader. Det är i det läget man känner att man befinner sig på fel plats vid fel tillfälle. Jag håller tummarna för morgondagens väder här nere på småländska höglandet. Jag har svårt att tror att jag skulle kunna skryta med ett premiärdopp, men kanske i alla fall få en föraning av sommaren.

Har man inte vädret med sig får man ägna sig åt inomhusaktiviteter. Idag gjorde vi en välbehövlig utrensning i en av sommarstugans garderober. Den som letar ska finna, en sanslöst ful julaffisch. Någon hade kommit på den briljanta idén att ställa upp en otäck docka vid ett träd tillsammans med två mjukisdjur i form en räv och en hare. För att förstärka julkänslan ställde man helt sonika fram en kopparkittel med grötliknande innehåll. Till detta lades en klassisk vinterbakgrund med snö mot kvällshimmel och en blekgul måne. Den här affischen var så fruktansvärt ful att den faktiskt blev lite fin. Jag blev lite glad när jag hittade den i gömmorna, den tillhör numera mig.

Jag har hunnit med ett besök hos mormor och morfar idag också. Det är med blandade känslor jag träffar dem. Givetvis är det underbart att se dem och det värmer hela hjärtat att hålla deras hand. Men det är lika starkt vemodigt att se dem så gamla och uttjänta. Morfar hade svårt att känna igen mig idag, det känns i hjärtat. Det tog sig visserligen vartefter tiden gick, men vid första anblicken visste han inte vem jag var. Det är svårt att hantera den upplevelsen tycker jag. Att en människa som man delat så mycket tid med under trettiosex år plötsligt slutar veta vem man är. Han som lärt mig det mesta av det jag kan som vuxen, av djur och natur och praktiska ting. Morfar som tog långa promenader med mig som liten, där vi lyssnade på fågelljud och tittade på blommor. Han lärde mig allt jag kan om detta. Idag visste han inte ens vad en Häger var när jag berättade att den satt på sin vanliga sten ute i sjön och blickade ut över sitt fiskerevir.
Det är vemodigt och fyllt av sorg att se honom sakta försvinna från den värld som jag i hela mitt liv levt med honom.

Nu ska drömma om solen som jag sett så lite av idag.
Godnatt!