Ytterligare en dag av sol och värme! Jag njuter av det, medan svetten rinner.
Idag fick jag börja dagen med lånat kaffe. Lagom mycket för en kopp till frukostmackan, det smakade bra.

Vid lunchtid var det så dags att låta handkliniken på Rosenlunds sjukhus förvandla mig till Robocop. Ja, åtminstone delar av mig skulle förvandlas. Jag hade fått veta att jag skulle få en skena som stöd för lilla tummen. En skena som skulle gjutas i plast efter min högst unika och personliga tumme. Klart fantasin skenade iväg, tillslut satt jag där i väntrummet och tänkte att jag skulle gå därifrån som Robocop.

Visserligen blev jag varse vid röntgenundersökningen att jag har brutit ett ben i handen, men jag hade svårt att förstå att det skulle vara så stor skillnad på den friska tummen och den skadade. Kvinnan på handkliniken visade mig de enklaste rörelser man kan tänka sig och den skadade tummen ville inte ens vara med och leka. Jag blev förvånad över hur liten rörelseförmåga jag hade i den.
Så nu har jag fått ett gäng övningar som jag ska ägna mig åt fem gånger dagligen. Små fisiga övningar som är allt annat än en baggis att utföra. Men, skam den som ger sig, jag ska utföra dem tills det blir en baggis att utföra dem. Om en och en halv vecka ringer hon tillbaka till mig och frågar hur det känns, det vore ju roligt att kunna skryta med några framsteg.

Vi får se hur det går, jag ska vara duktig och göra övningarna. Men någon Robocopförvandling var det inte tu tal om. Jag ser ut som den konvalescenta frilansfotograf jag är. Med handklinikens hudfärgade tumstöd. Jag minns Robocop som mycket tuffare.

Därmed säger jag godnatt!
Godnatt!