Det är rofyllt med vatten.
Jag har mycket svårt att tänka mig hur det skulle vara att inte ha närheten till vattnet där man bor. Jag har alltid haft det runt knuten, vare sig jag nu bott i Skåne, Halland, Göteborg eller Stockholm. Jag har alltid kunnat blicka ut över böljan närhelst andan fallit på och för mig är det en frihetskänsla. Jag tycker nästan alltid att det är en lite klaustrofobisk och instängd känsla att befinna sig långt ifrån vattnet, långt ifrån de öppna vyer som vattnet faktiskt bidrar till, hav som sjö.

Idag fick jag möjligheten att tuffa ut en bit på det blå. Mr P tog med mig i båten och jag fick en smak av innerskärgården med klippbad och mentala utsvävningar. Det gjorde mig gott, jag njöt i fulla drag, inte minst av mr P och hans svanhopp från klipporna vid Kungshatt.

Kungshatt ja, varifrån får platser som denna, sitt namn? Det får i alla fall min fantasi att blomstra. Och frågar man inte, så får man inget veta. Mr P är vanligtvis som en levande uppslagsbok och hade svar på tal även i detta fall.

Kungshatt härrör från sagokungen Erik Väderhatt (en mytisk sveakung på 800-talet) som här under en flykt tappade sin hatt. Enligt sagan kunde Erik Väderhatt styra vindarna genom att vrida på sin hatt.
Sedan början av 1600-talet har det suttit en hatt på en stång på Kungshattklippans högsta punkt, och mycket riktigt såg vi detta välkända sjömärke. Den första hatten var av trä och sattes upp för att erinra om sagokungens Erik Väderhatts äventyr. Enligt sägnen lyckades han undkomma fiender när han, till häst, tvingades kasta sig utför Kungshatts branta klippor. Han klarade sig eftersom hästen kunde simma.

Vilka vådliga äventyr! Både mr P och jag insåg ju det orimliga i att överleva ett sådant språng. Verkligheten hade gjort mos av både Erik Väderhatt och hästen.

Ikväll ska jag försöka somna lite tidigare. Jag behöver definitivt min skönhetssömn!
Godnatt!