Idag var det dags för Lilla Ronja att få åka på pensionat och hon har ju inget körkort, så hon fick hoppa in i min baklucka och åka snålskjuts. Men jag gjorde det så gärna, lilla Ronja som är så totalt ohjälpsam när det gäller att ta plats i bilen. Att åka bil är väl inte hennes bästa gren och därför tänker hon att om hon gör sig så otymplig som möjligt så kanske hon slipper. Så man får helt sonika lyfta in henne för hand. Först frambenen och sedan bakbenen som om hon vore handikappad.

Men det gick bra och vi kom fram tack vare fröken S bakom ratten. Vi skulle lämna över Ronja ute vid Arlanda, vid vandrarhemmet som har sina sängplatser i en ombyggd Jumbojet. Det ligger vid vägen, man kan omöjligt missa det. Det kändes extra spännande för mig med tanke på min "flygplansfetisch". Jag borde kanske tillbringa en natt i detta Hostel för att se om jag blir botad. Fast nä, jag vill inte bli botad. Jag vill fortsätta att ha min fascination för flygplan så länge jag lever.

Imorgon ska Fröken S få sätta sig i ett sånt däringa flygplan och flyga över Atlanten för en månads semester. Jag känner mig lite avundsjuk, jag vill också flyga, jag är inte ett dugg rädd. Men istället blir jag kvar här i Stockholm och sköter markservicen ett tag till. Det är en nog så viktig syssla. Vattnar lite, hämtar in lite post, håller reda på nycklar. Jag är mina vänners vaktmästare nu ett tag tills jag själv far iväg. Det känns viktigt och bra. Fördelen med att vara vaktmästare är ju att man slipper köpa sin egen mat på överskådlig tid framöver. Idag har jag fått två påsar mat till skänks, både från Fröken S och vännerna i Bagis. Vi får väl se om jag hinner sätta i mig allt innan jag själv piper iväg.

Jag är så gott som själv i stan nu. Ja, bland mina närmsta vänner menar jag. De flesta har åkt eller står i startgroparna för att fira sommaren någon annanstans. Fröken S lämnar alltså imorgon och då är jag allena, eller så gott som i alla fall. Det känns lite trist om jag nu ska vara helt ärlig. Men, det bådar ju för att jag ska ta gamla Bettan ut på äventyr och hälsa på folk istället. Vi är ett gäng lantlollor allihopa. De flesta av mina vänner har sina rötter utanför Stockholm och i sommartid märks det verkligen. Då söker man sig till landsbygden, till sina rötter. Nåväl, jag ska inte klaga, jag får min tid på landet tids nog jag med!

Nu ska jag sova med fläkten på.
Godnatt!