Efter frukosten beslöt vi oss för att ta den där turen till Birka trots allt. Vädret såg lovande ut för en båttur, om än något blåsigt. Med väskan full av godsaker kastade vi loss och bjöd upp vågorna till dans.
Det är inga billiga villor som ligger vid vattenbrynet på vägen ut mot Björkö. Med en miljon på fickan kommer du inte långt om du vill slå dig ner och njuta av egen strandtomt. Jag bad mr P att peka med hela handen när vi passerade Agnetha Fältskogs krypin. Det var ett gigantiskt men för all del ganska oansenligt hus, med en gäststuga lika stor Bohus fästning. Nåväl, kanske inte riktigt.

Birka bjöd på vackert väder och lät oss känna historiens vingslag redan från start. Ansgar ryttlade som en hök ovanför våra huvuden, men var för dagen återuppstånden i en skrattmås som gjorde oss sällskap under hela picknicken.
Det var lite som att stiga i land i Edens lustgård. Det dignade av frukt och bär i träd och snår. Jag avnjöt de sötaste körsbären min gom någonsin smakat. Bara några stycken, det var ju förbjuden frukt. Skogshallon och krusbär frestade också längs vägkanten, gruset knastrade under skorna och det var en bra dag i juli 2011.

Det hade förmodligen varit en bra dag redan på Ansgars tid. Men efter att ha besökt den rekonstruerade byn med husen från Vikingarnas tid, var vi alla tre överens om en sak. Det måste ha varit olidligt jobbigt att bo i sådant kompakt mörker som husen innebar. Alltså i deras fall antar jag att funktion gick före komfort och välbefinnande. Att det var därför fönstergluggarna var helt obefintliga. Vi kan enkelt konstatera att vikingarna inte behövde sitta inne och titta ut. Ville de se dagsljuset, fick de helt enkelt möta upp det utomhus.

Det känns att jag varit ute hela dagen. Man blir sådär härligt matt och vindpinad. Jag tycker ögonen ser lite röda ut också.

Kanske bäst jag sover.
Godnatt!